Den här helgen var det tänkt att allt skulle vända då det
gäller min framfart i Camaro Cup!
Men icke! Jag har använt superlativen: Skithelg,
Mardrömshelg, Katastrofhelg och en hel del andra ord! Men denna helg går till
historien då det gäller mitt tävlande, som ändå pågått sedan 1996!
Min säsong 2012 har kantats av en hel del missflyt, men då
jag äntligen skulle få tävla på hemmaplan för första gången sedan jag började
med gokart 1996, trodde jag att det skulle vända.
Efter branden på Mantorp gick vi igenom bilen totalt och
fixade allt som var förstört, vi gick också igenom hela bilen och allt kändes
vara i toppskick.
Vi hade turen att vi fick provköra på flygplatsens tilltänkta
bana veckan innan racet. Kände att jag fick till bilens inställningar bra,
tänkte att jag äntligen skulle få fördel av hemmabana, allt var bara bra och
bilen kändes kanon!
Vi fixade med våra sponsorer och väntade ca 200 personer som
skulle komma på lördagens race, men först skulle test och kval avgöras på
fredagseftermiddagen.
Kul med fredagens Airport Race är att det avgjordes på
eftermiddagen och kvällen. Det var även
pubkväll och rockband som underhöll mellan heaten.
Camaros test startade 16.50, vädret var kanon och allt
kändes toppen! Det var drygt 3000 personer på läktarna.
Vi var 24 st förare som åkte ut på testet, allt gick bra och
jag kände att farten fanns där, körde lite avvaktande i några varv för att sedan öka tempot. Hade tredje
snabbaste varvtid innan jag började öka tempot, började jaga konkurrenter och
försökte hitta omkörningsmöjligheter, det gick kanon!
Men efter ca 10 minuter händer det som absolut inte får
hända! Speciellt inte på min hemmatävling! Jag kraschar in i muren!
Jag var på väg att köra om en konkurrent mitt i banans
snabbaste högerkurva, jag på yttern i ca 200 km/h då han gör ett misstag och
svänger vänster i stället för höger efter att ha fått fel på sin bil.
Jag träffar hans vänstra hjul och åker in i betongmuren i
200 km i timmen!
Det blev en ordentlig smäll och hela min dröm om att visa upp
mig på hemmaplan för mina sponsorer och kompisar gick i tusen bitar…
Bilen blev till skrot redan innan jag ens hann få upp tempot
på testet.
Att kvala var inte ens att tänka på, då både bilen och jag
hade fått skador som inte gick att reparera just då.
Men det gick några timmar och jag kände mig bättre, men
bilen var så skadad att det, i princip, bara var skrot!
Men jag ville så gärna köra på min hemmabana, och jag fick
lite tips om några bilar som var lediga, och efter en hel del funderande och samtal
med olika personer tog vi beslutet om att hyra en bil för att få vara med att
köra på lördagens race.
Två av mina mekaniker drog iväg till Söderhamn och hämtade
en bil, medan jag åkte på akuten och kollade upp att jag inte fått några
allvarligare skador av den våldsamma kraschen.
Allt var ok med mig, och grabbarna kom tillbaka med den nya
bilen 04.00 på morgonen. Bilen var i bra skick och det var bara att dekala om
den och fixa lite inställningar och byta stol + en del till!
Men killarna fixade detta och med bara ett par minuters
marginal så stod vi på starlinjen igen!
Helt otroligt vilka mekaniker jag har!
Eftersom jag inte hann med något kval fick jag starta i
sista ledet i race 1.
När starten gick var jag med direkt, körde om 4-5 st redan
på först varvet, körde sedan om fyra till och kände att det här skulle kunna ge
bra resultat efter de 19 varven vi skulle köra.
Körde några varv till och låg på en tiondeplats när det
började skramla i bakaxeln.
Insåg att det inte var läge att förstöra grejorna mer än
nödvändigt och jag beslutade mig för att parkera vid sidan av banan. Synd, då
den nya bilen verkade gå riktigt bra!
Väl inne i depåtältet konstaterade vi att bakaxeln hade
pajat, vi tog då bakaxeln och växellådan från den kraschade bilen och hoppades
att de prylarna inte tagit skada av den våldsamma smällen under fredagen.
Men vid monteringen av bakaxeln upptäckte vi en spricka i en
svets vid ett av fästena, men då det inte fanns tid till att leta svets och
fixa det så beslutade vi att chansa på att det skulle hålla.
Jag startade återigen på en blygsam placering, 19:e av 23, än
en gång blev starten lyckad, tog många på först varvet, men säg den lycka som
varar, på tredje varvet var det färdigkört, fästet på bakaxeln lossnade helt
och det var bara för mig att köra in i depån och inse att detta var min värsta
helg någonsin sedan jag börjat med racing!
Och allt berodde på ett enkelt felbeslut av en konkurrent i
ett tidigt skede på min hemmatävling!
Det visade sig senare att han hade fått fel på sin bil och
han skulle styra av banan för att inte hindra andra.
Men sånt är livet, ödet styr man inte över!
Det är min reflektion av racehelgen som jag hoppats på så
mycket!
Tusen tack till Pontus och Micke på SweTown för ni fixade
dekalerna!
Och Peter, Gunnar, Björn och Petter för ert slit!
Vi kommer igen förr eller senare!
/Freddie
